Efter ett långt träningsuppehåll på grund av förkylning så har jag idag äntligen fått träna ett pacepass med Kommandoran. Sååå jobbigt att jag stundtals funderade hur jag överhuvudtaget kunde längta efter att träna. Men den energipåfyllning som passet ger kan inte ens bästa godisblandningen erbjuda.
En stund idag kändes det inte som att jag skulle komma mig iväg på någon träning, hämtade yngsta dottern på skolan och så åkte vi direkt till akuten. En vurpa i skidbacken i fredags lämnade både spår o ansiktet och eftersom smärtan i handen inte gett med sig så behövdes den kollas. Jag var med henne i väntrummet, första triagen och röntgen. Sedan kom älskade maken och bytte av mig så jag fick träna. Sedan fick de vänta och vänta för att sedan få träffa doktorn som efter undersökning beslutade att handen skulle gipsas. Om två veckor ska vi tillbaka och då vet de om båtbenet är av eller inte. Nu håller vi tummarna att vi slipper gipset om två veckor.
Ja, visst ja i fredags gjordes säsongens första längdrunda, åtta kilometer i underbart soligt vinterväder tillsammans med brorsan. Det är sådana stunder man kan leva länge på. Ett varv runt följt av en himla kringelkrok på sjön.
